Ögonblicket 1: Lidandet mätt i pengar
DN 4/4 2002.

Den 27 september 1951 förklarade Konrad Adenauer i den tyska förbundsdagen att regeringen tänkte betala skadestånd för de förbrytelser nazisterna begått mot judarna.

Det ögonblicket har hittills kostat Tyskland 80 miljarder DM. Hundra tusen nazioffer överlevde ännu i slutat av 90-talet på tysk pension.

Ögonblicket skapade också ett precedensfall. Det utlöste en växande lavin av skadeståndsanspråk från hela världen. Historiens brottsoffer fick mod att ställa krav.

Adenauers initiativ var den gången långt ifrån självklart. Judarnas lidanden var ännu inte välkända genom forskning, dagböcker, dokumentärer och spelfilmer. Man såg judarna som en bland många av kriget drabbade grupper. Varför skulle just de ha ersättning?

Forna Gestapo- och SS-män fick däremot full pension. Gamla nazister stod skrattande i sina fönster och tittade ned på de forna ägarna till vad som en gång varit judiska hus. Judarnas krav på 12 miljarder dollar i skadestånd för förlorad egendom ignorerades av de allierade, så när som på några få miljoner från infrusna tyska tillgångar i utlandet.

Östtyskland erkände överhuvudtaget inget ansvar för Tredje Rikets brott. I Västtyskland kunde man tänka sig att ersätta judarna för att återställa sitt internationella anseende, kanske också för att bli av med de återstående 200.000 judarna - deras emigration till Israel underlättades av skadestånden. Men även västtyskarna var, både individuellt och som kollektiv, ovilliga att erkänna skuld och ansvar.

Finns det överhuvudtaget kollektiv skuld? Kan kollektiv skuld ärvas?

Att vissa kollektiv, t ex företag eller stater, kan ha ekonomiska skulder, är självklart. Sådana skulder medför betalningsansvar.

Men kan ett kollektiv, t ex ett företag eller ett folk, också ha en moralisk skuld? Vilket ansvar medför i så fall det? Måste man erkänna att man begått en orätt? Måste man också be om förlåtelse? Kanske rentav lämna tillbaka vad man tagit? Och när något inte kan lämnas tillbaka, t ex liv eller hälsa - måste man då ge ekonomisk ersättning? Kan även moralisk skuld alltså medföra betalningsansvar?

Sådana frågor besvaras olika i olika länder. Häromdagen läste jag i tidningen att en amerikan som fått hjärntumör stämt ett mobiltelefonföretag på flera miljarder dollar. Sju familjer som förlorade anförvanter den 11 september begär 100 miljarder i skadestånd av Bin Laden. Sådana enorma skadeståndskrav är vanliga i USA.

En annan dag berättade tidningen att asbestarbetarna i Lomma fått nöja sig med några futtiga tusenlappar som ersättning för sina lungor. Det var ändå den största arbetsmiljöskandalen i svensk historia. När eternitfabriken i Lomma las ned 1977 hade 500 arbetare skadats, 150 blivit invalider och 51 dött av sina asbestskador. Sedan dess har asbesten år efter år fortsatt att skörda nya offer.

Så lever historien kvar i levande människors kroppar. Där ligger den och lurar och till sist dödar den. När man öppnar den döda kroppen hittar man historien i form av silverglänsande fibrer - de sista resterna av den luft som människorna andades i 50- och 60-talets fabriker och arbetarbostäder.

Och när rösterna räknas på dagens bolagsstämmor finns samma historia kvar - vinsterna från den tiden berättigar fortfarande till makt och utdelning. Liksom asbestarbetarnas barn har ärvt fibrerna så har andra barn ärvt aktieposterna. Borde de då inte också ha ärvt ansvaret för de missförhållanden som en gång skapade vinsterna?

Ibland är ansvaret särskilt tydligt. Under judeförföljelserna på 30-talet försökte många judar rädda sina pengar genom att placera dem i schweiziska banker. När de och deras barn blivit mördade av nazisterna, kunde bankerna efter tio år tömma deras konton. Om det fanns efterlevande som sökte få ut pengarna, ställde bankerna upp en skog av hinder. Bland annat begärde de bevis för att den avlidne verkligen var avliden. Eftersom Auschwitz inte utfärdade några dödsattester, behöll bankerna pengarna.

Bankernas girighet drog på 1990-talet in Schweiz i en virvelvind av skandaler som tvingade nationen att ifrågasätta sin självbild. Till sist ingrep presidenten och föreslog en fond på sju miljarder schweizerfrancs som bland annat skall finansiera historisk forskning om den nuvarande generationens ansvar för ersättning och upprättelse åt offren för historiska brott överallt i världen.

Vilka grupper får sina krav tillgodosedda, vilka misslyckas? Juridikprofessorn Roy L Brooks svarar så här: offren måste 1) utgöra en klart identifierbar grupp, som 2) enhälligt sluter upp bakom gemensamma krav, 3) dokumenterar den skada de lidit och 4) förmår skapa ett opinionstryck på politikerna.

Av de omkring 200.000 kvinnor som under andra världskriget tvångsrekryterades till japanska soldatbordeller återstår idag bara ett par tusen. De fyller de tre första kriterierna med råge, men det japanska samhället betraktar dem ändå som prostituerade. Alltså har de fått halvhjärtade ursäkter och löjligt låga ersättningar.

Däremot är de amerikaner av japanskt ursprung, som USA utan saklig grund tvångsinternerade under andra världskriget, idag ofta inflytelserika medborgare. Med hänvisning till det tysk-judiska exemplet fick de 1988 full upprättelse och ersättning.

En rad indianfolk har begärt att de avtal som den amerikanska regeringen bröt på 1800-talet skall återupprättas. Särskilt dramatisk är historien om Black Hills som är helig mark för siouxindianerna. USA:s regering ansåg marken värdelös och lät därför 1868 indianerna behålla den. Sex år senare hittades guld och marken konfiskerades. Siouxerna har i mer än hundra år vidhållit sin äganderätt. 1980 erbjöds de av USA:s högsta domstol det största skadeståndet i indiansk historia, 122 miljoner dollar. Men de vägrade ta pengarna och fortsätter att kräva marken tillbaka.

På liknande sätt begär aboriginerna i Australien och samerna i Sverige att få tillbaka delar av den mark som tagits ifrån dem. Hererofolket i Namibia vill ha ursäkt och ersättning för tyskarnas folkmord 1904. De svarta i USA begär ersättning för slaveriet och diskrimineringen. De 60 miljonerna svarta i Brasilien krävde 1995 sex tusen miljarder dollar i ersättning för slaveriet. I Afrika formulerar de länder från vilka slavarna togs liknande ersättningskrav.

Det här är bara några exempel bland många på en allmän tendens att översätta moraliska krav i ekonomiska. Ofta ställs de som motkrav mot den ekonomiska skuld som förslavar den tredje världen.

Adenauer hade i det historiska ögonblicket 1951 ingen föraning om de vidare verkningar hans beslut skulle få. Många anser nu att han aningslöst öppnade slussarna för global moralisk utpressning och därmed för globalisering av den groteska amerikanska skadeståndsrätt som göder advokater och försäkringsbolag och i sista hand betalas av konsumenterna. Andra ser honom som pionjär på en framkomlig väg till försoning med det förflutna.

"Dessa krav på upprättelse och ersättning är vår tids stora utmaning", skriver historikern Elazar Barkan. Kanske erbjuder de verkligen befrielse från skulden för historiska brott? Kanske kan svidande pålagor för att ersätta offren förhindra att nya offer uppstår? Kanske kan de rentav leda till en global omfördelningspolitik?

En fördel med metoden är att den inte söker nå en enda slutgiltig lösning på alla problem utan är ett sätt att förhandla om det ena problemet efter det andra. Ju fler som erkänner sitt ansvar och ersätter offren, desto lättare blir det förhoppningsvis för andra regeringar att göra detsamma.

"Är förhandling om historisk skuld en generell metod för konfliktlösning?", frågar Barkan. Kan den rentav skapa en ny relation mellan mäktiga och maktlösa? Mellan rika och fattiga? "Kan erkännande av historisk skuld skapa ett nytt samarbete mellan förövare och offer för att finna en utväg ur det förflutnas förbannelse?"

Hittills har det åtminstone visat sig möjligt att hitta enstaka, temporära lösningar på frågor om skuld och ersättning i en djupt orättfärdig värld. Det kan vi tacka Adenauers impopulära beslut som åstadkom det föredöme alla sedan dess har åberopat. Det skapande ögonblicket var hans.

Litteratur:
Brooks, Roy L (ed.): When Sorry Isn't Enough, The Controversy over Apologies and Reparations for Human Injustice, New York UP 1999.
Barkan, Elazar: The Guilt of Nations, Restitution and Negotiating Historical Injustices, New York 2000.