Utrota varenda jävel,
Stockholm: Bonniers 1992. Pocket 1993. Sjunde tryckningen 2005. On line i Litteraturbanken.se sedan 2006. Finns i bokhandeln.

Utrota varenda jävel har också utkommit i Helsinki, Köpenhamn, Oslo, New York, Buenos Aires, London, Paris, Frankfurt, Milano, Madrid, Seoul, Lisboa, Lubjana, Moskva, Warszawa och på kurdiska.

Baksida:

Sven Lindqvist tar med läsaren på en resa till hjärtat av Sahara, till en öken där allt liv är utsläckt. Studier och drömmar leder resenären tillbaka till utgångspunkten: "Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna".
Utrota veranda jävel. Titeln är hämtad från Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta. Med dessa tre ord slutar kolonisatören Kurtz sin uppsats om den europeiska civilisationens uppgift i världen.
För Conrads samtid var Europas expansion en biologiskt nödvändig process, som enligt naturens lagar måste leda till "de lägre rasernas" förintelse.
Folkmorden varken började eller slutade med nazismen. Auschwitz var "den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade", skriver Sven Lindqvist.
Han visar att orden "utrota varenda jävel" har djupa rötter i rasismens idéhistoria. I dagens Sverige med tilltagande främlingsfientlighet och uttalat rasistiska övergrepp har Sven Lindqvists bok en skrämmande aktualitet.

Pressröster

Lindqvists oroande och lysande historiska detektivarbete förtjänar att tas upp i tusen klassrum.
Village Voice

Han visar tydligt att steget från traditionella pogromer till Holocaust inte togs förrän antisemitismen förenades med viktoriansk rasteori och traditionerna från den imperialistiska expansionen, särskilt i Afrika.
Literary Review

Hans tes att de nazistiska folkmorden har rötter i europeisk kolonialism kommer inte att bli populär överallt. Men den bär sanningens prägel och den har ett budskap för framtiden, när fascismen inbillar sig kunna forma vår morgondag.
Guardian Weekly

Den stora förtjänsten hos Sven Lindqvists bok är att påminna om det starka men bortglömda sambandet mellan ... kolonialismens fasor och nazismens utrotningsläger.
Le Monde

"Utrota varenda jävel" är förvisso uppfordrande och läsvärd, en bitvis oerhört väldokumenterad redogörelse för den vita rasens blodtörst och bestialitet. Men det handlar denna gång mindre om den osynliga ondska som bebor oss alla, än om den mycket mera synliga som bebyggt och befäst den värld vi lever i.
Svenska Dagbladet

Lindqvist växlar med lätthet och precision mellan olika verkningsmedel - tillspetsad aforism och impressionistisk skiss, lapidariskt reportage och utförlig källstudie, beska kommentarer och drömsekvenser av närmast lyrisk förtätning.
Süddeutsche Zeitung

Boken börjar:

1. Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

2. Tademait, "öknarnas öken", är det dödaste området i Sahara. Varje tillstymmelse till växtlighet saknas. Allt liv är utsläckt. På marken finns bara den svarta, blänkande ökenfernissa som hettan pressat ur stenen.
Nattbussen, den enda bussen mellan Elgolea och Insalah, tar med lite tur sju timmar. Sittplats tillkämpar man sig i konkurrens med ett par dussin soldater i grova marschkängor som lärt sig sin köteknik vid algeriska arméns närstridsskola i Sidi-Bel-Abbés. Den som under sin ena arm bär den europeiska tankens kärna, packad på en gammaldags hårddisk, är därvid klart handikappad.
Vid avtagsvägen mot Timmimoun serveras varm potatissoppa med bröd ur ett hål i väggen. Sedan är den sönderkörda asfalten slut och bussen fortsätter genom väglös öken.
Det är rena rodeon. Bussen beter sig som en ännu icke inriden unghäst. Med skallrande rutor och skrikande fjädrar gungar, stampar och hoppar den fram och varje stöt fortplantas till hårddisken som jag håller i knäet och till ryggradens biologiska hårddisk som liknar en stapel svajande byggklotsar. När sitta inte går längre, hänger jag i takräcket eller står på huk med böjda knän.
Det är det här jag har fruktat. Det är det här jag har längtat efter.
Natten är fantastisk under månen. Timme efter timme strömmar vitöknen förbi: sten och sand, sten och grus, grus och sand - alltihop lysande som snö. Timme efter timme. Ingenting händer förrän en signaleld plötsligt flammar upp i mörkret till tecken för en av passagerarna att stoppa bussen, att stiga av och börja gå, rakt ut i öknen.
Ljudet av hans steg försvinner i sanden. Han själv försvinner. Även vi försvinner i det vita mörkret.

3. Den europeiska tankens kärna? Ja, det finns en sats, en kort och enkel sats, bara tre, fyra ord, som sammanfattar vår världsdels, vår mänsklighets, hela vår biosfärs historia från holocene till holocaust.
Jag har studerat den satsen i flera år. Jag har samlat ett stort material som jag aldrig får tid att gå igenom. Jag skulle vilja försvinna någonstans i den här öknen där ingen kan nå mig, där jag har all tid i världen. Försvinna och inte komma tillbaka förrän jag har insett vad det är jag redan vet.

4. Jag stiger av i Insalah.
Månen lyser inte längre. Bussen tar sina ljus med sig och försvinner. Runt omkring mig är mörkret kompakt.
Det var utanför Insalah som den skotske upptäcktsresanden Alexander Gordon Laing blev överfallen och rånad. Han fick fem hugg i hjässan och tre i vänster tinning. Ett av huggen i vänster kindben krossade käken och klöv örat. Ett fruktansvärt sår i nacken rispade luftstrupen, en kula i höften skrapade ryggraden. Tre hugg i höger arm och hand, tre fingrar brutna, handledsbenet krossat etc etc...
Någonstans långt borta i mörkret skymtar en eld. Jag börjar släpa min tunga ordbehandlare och min ännu tyngre resväska i ljusets riktning.
Revlar av röd, vinddriven sand korsar vägen. I backen har den lösa sanden samlat sig till drivor. Jag går tio steg, vilar och går tio steg igen. Ljuset kommer inte närmre.
Det var i januari 1825 Laing blev överfallen. Men fruktan är tidlös. Thomas Hobbes i sitt 1600-tal var lika rädd för ensamheten, för natten och för döden som jag är. "Det finns människor som är så grymma", sa han till sin vän Aubrey, "att de njuter mer av att döda en människa än du gör av att döda en fågel".
Elden tycks fortfarande lika fjärran. Skall jag parkera hårddisken och väskan för att kunna röra mig lättare? Nej, jag sätter mig i dammet för att vänta på gryningen.
Därnere, nära marken, når mig plötsligt en vindil som för med sig doften av brinnande trä.
Känner man öknens dofter intensivare, därför att de är så sällsynta? Blir träet ute i öknen mer koncentrerat så att det brinner doftrikare? Säkert är att elden som för ögonen verkar så fjärran, plötsligt kommer min näsa mycket nära.
Jag reser mig och strävar vidare.
Det är med starka segerkänslor jag till sist når fram till de hukande männen kring elden.
Hälsar. Frågar. Och får veta att jag är på fullständigt fel väg. Det är bara att vända om, säger de.
Jag följer mina spår tillbaka till hållplatsen, där jag steg av bussen.
Och sedan vidare söderut i samma mörker.

5. "Rädslan finns alltid kvar", säger Conrad. "En man kan förstöra allt inom sig, kärlek och hat, tron, ja till och med tvivlet, men så länge han håller fast vid livet kan han inte förstöra sin rädsla".
Hobbes skulle ha instämt. Där räcker de varandra handen över århundradena.
Varför reser jag så mycket, när jag är så fruktansvärt rädd för att resa? Varför reste Artur Lundkvist, som var lika rädd?
Kanske söker vi i fruktan en stegrad livsförnimmelse, en starkare form av existens? Jag är rädd, alltså är jag till. Ju räddare jag är, desto mera är jag till?

6. Det finns i Insalah bara ett enda hotell, det stora, dyra, statliga hotell Tidikelt, som när jag äntligen hittar det, inte har någonting annat att erbjuda än ett litet mörkt och iskallt rum vars värmesystem för länge sedan slutat fungera.
Allt är som det brukar vara i Sahara: lukten av starka desinfektionsmedel, skriket i dörrens osmorda gångjärn, den till hälften nedrivna gardinen. Jag känner så väl igen det vippande bordet vars fjärde ben är för kort och sandslöjan över bordsskivan, över kudden, över handfatet. Jag känner igen vattenkranen som när man vrider på för fullt sakta börjar droppa tills den efter ett halvt tandborstglas ger upp med en trött suck. Jag känner igen den militäriskt hårdbäddade sängen som inte tillåter några fötter, i varje fall inte i vinkel från benet, och som förankrar hälften av sängkläderna under sängen så att filten bara räcker en till naveln - allt för att in i det sista försvara sänglinnets orörda jungfrulighet.
OK, resa måste man kanske. Men varför just hit?

7. Ljudet av tunga klubbslag. De faller mot struphuvudet. Ett krasande ljud som av äggskal och så gurglandet när de slagna förtvivlat försöker få luft.
Fram på förmiddagen vaknar jag äntligen, fortfarande iförd ytterkläderna. Sängen är röd av den sand jag bär med mig från bussen. Varje slag krossar fortfarande ett struphuvud. Det sista kommer att krossa mitt.

8. Hotellet ligger inbäddat i drivsand, ensamt vid en öde väg över en öde slätt. Jag pulsar ut i den djupa sanden. Solhammaren dunkar obevekligt. Ljuset är lika förblindande som mörker. Luften brister mot mitt ansikte som ett tunt istäcke.
Det tar en halvtimme att gå till posten, som i sin tur ligger nästan lika långt från banken och marknaden. Gamla staden kurar ihop sig, oåtkomlig för sol och sandstormar, men den nya staden ligger glest utbredd och söker med modern stadsplanering maximera den sahariska ödsligheten.
Stadskärnans rödbruna lerfasader livas upp av vita pelare och portaler, vita tinnar och murkrön. Stilen kallas "sudanesisk", svart, efter "Bled es sudan", de svartas land. I själva verket är det en fantasistil, skapad av fransmännen till världsutställningen i Paris 1900, och sedan utplanterad här i Sahara. Den moderna staden är grå av internationell betong.
Vinden blåser från öster. Jag har den svidande i ansiktet när jag återvänder till hotellet. Där dominerar långtradarchaufförer och utlänningar, mest tyskar, alla på väg "uppåt" eller "nedåt" som i en trappa. Alla förhör sig hos varandra om vägen, om bensinen, om utrustningen, alla är uppfyllda av tanken på att så snabbt som möjligt komma vidare.
Jag tejpar upp kartan på väggen och betraktar avstånden. Det är 29 mil ökenväg till närmaste oas i väster, Reggane. Det är 40 mil ökenväg till närmaste oas i norr, Elgolea, varifrån jag just har kommit. Det är 50 mil fågelvägen till närmaste oas i öster, Bordj Omar Driss. Det är 66 mil ökenväg till närmaste oas i söder, Tamanrasset. Det är 100 fågelmil till närmaste hav, Medelhavet, och 130 fågelmil till närmaste flod, Niger. Det är 150 mil till havet i väster. Österut ligger havet så långt borta att det saknar all betydelse.
Varje gång jag ser de avstånd som omger mig, varje gång jag inser att det är här, i öknens nollpunkt, jag befinner mig, går en stöt av glädje genom kroppen. Det är därför jag stannar.

Resan i Utrota varenda jävel börjar där Ökendykarna slutar