Ökendykarna
Stockholm: Bonniers 1990. Pocket 1994. Finns i bokhandeln.

Ökendykarna har också utkommit på finska, danska, engelska, tyska, och italienska.

Baksida:
Ökendykarna handlar om en förverkligad barndomsdröm, en lång resa genom Sahara. Det är en uppbrottets, överlevnadskonstens och förvandlingarnas bok, som i hundra korta prosastycken gestaltar öknens ödslighet och dramatik, dess drömmar och mardrömmar.
Sven Lindqvist har i sitt författarskap ofta återkommit till ökentemat, senast i Bänkpress. Här träder han fram son en av de stora ökenskildrarna, på jämställd fot med reskamrater som Antoine de Saint-Exupéry, Isabelle Eberhardt, André Gide och andra den klassiska ökenlitteraturens mästare.

Boken slutar:
93. Jag kör österut mot El Golea. Det händer så lite på den här vägen att varenda brunn finns utsatt på kartan med namn och djupangivelse.
Eftersom öknen i varje enskilt ögonblick är enformig, tror man att den alltid kommer att fortsätta att vara enformig på samma sätt. Det är ett misstag. Det finns tusen olika sätt att vara enformig och öknen kan dem alla.
Tomheten suger som ett vacuum. Jag minns plötsligt lukten av vedstaplar. Och tåglukten, på den tiden när tågfönster drogs upp med en läderrem, som hängde som en mörkbrun, hålslagen tunga under fönstret. Och det spröda ljudet från min fars rakkniv när han striglade eggen...
Den fuktiga kylan i jordkällaren när man går in och lyfter på näthuven över fatet med filbunke. Från den dävna luften därinne träder jag plötsligt ut till sommarens varma blomdofter. Jag stänger båda dörrarna efter mig och lägger på haspen, som är av trä. Nässlorna på båda sidor om den smala stigen är höga och hotfulla. Jag drar ihop axlarna och går med filbunksfatet framför mig barbent mellan nässlorna rakt in i sommaren...
I en svärm av minnen stannade jag bilen vid den sista av de namngivna brunnarna, Inhal, vars vatten sägs vara "bonne, abondante, ā 12 m". Djupt därnere i brunnsmörkret blänkte vattenspegeln, täckt med en hinna av döda insekter.
Det fanns varken rep eller kätting i brunnshuset. Rep skall man själv ha med sig. Annars dör man av törst vid kanten av en sådan brunn. Ramlar man ned är man förlorad.
Ramlar man ned...
Plötsligt minns jag bollen, hinken, de skrovliga väggarna, Edgars och Valters ansikten när de försvann däruppe... Plötsligt minns jag alltihop!

94. I min barndom var öppna brunnar vanliga på den svenska landsbygden. Vattnet hivades upp med hjälp av en spann som med rep eller kätting var fäst vid en balanserande hävstång.
Alla föräldrar varnade sina barn för brunnen. Det var lika realistiskt som det idag är att varna dem för trafiken. När brunnslocket var avlyft var det strängt förbjudet att leka vid brunnen. Men så fort vi spelade boll drogs den dit som av en mystisk kraft och inte så sällan försvann den ned i hålet. Jag har många gånger sett bollen flyta i det svarta, blänkande vattnet därnere och stått och fiskat efter den med spannen.
När vi inte lyckades få upp den på det viset måste någon av oss grensla spannen och låta hissa ned sig för att hämta bollen. Edgar som var äldst gjorde det först. Valter som var yngst gjorde det andra gången. Tredje gången kunde jag inte gärna säga nej.
Jag satte mig på spannen och höll krampaktigt fast i kättingen. Med ett ryck åkte jag upp i luften när Edgar hängde sig på i andra ändan av hävstången. Valter grep tag i kättingen och svängde den mot brunnen. Jag hängde sakta snurrande över brunnsöppningen. Tydligen syntes det i ansiktet på mig att jag var nära att brista i gråt, att jag ångrade mig och inte ville vara med längre. De hejdade sig ett ögonblick och väntade att jag skulle säga något. Men jag sa ingenting. Då började de sakta sänka mig ned genom schaktet. Ju längre kättingen blev mellan mig och Valter desto mer snurrade spannen, först åt ena hållet och sedan åt andra hållet, så att jag dunsade mot brunnens väggar som var klädda med murad sprängsten. Mina händer skakade. Det var bara en sex, sju meter till vattenytan men jag vågade inte titta ned. Jag vågade inte heller se uppåt mot det vita hålet däruppe som blev allt mindre och avlägsnare. Tänk om jag tappade taget! Tänk om de tappade taget! Vem skulle rädda mig härnere? Här var för trångt redan för en, det fanns inte plats för två. Och Valter skulle aldrig orka lyfta både mig och Edgar. Nu var jag nere! Jag hade redan fötterna och byxbaken i det iskalla vattnet. Nu måste jag släppa med ena handen och försöka nå bollen. Det trånga utrymmet verkade plötsligt jättelikt, bollen dansade hela tiden undan. Pojkarna däruppe försökte röra kättingen så att jag skulle komma närmare bollen. Följden blev bara att jag slogs som en pendel mellan brunnsväggarna och återigen måste gripa tag i kättingen med båda händer. Plötsligt åkte jag ned en halv meter och greps av panik. Jag trodde att jag var förlorad, men de hade bara doppat mig. Jag hade fortfarande huvudet över vattnet. Bollen kom flytande emot mig och när jag pressade armarna mot varandra fastnade den i greppet.
- Jag har den! ropade jag och de började dra upp mig. Jag satt hopkrupen med bollen mot magen och bröstet medan jag snurrade och dunsade upp genom schaktet.
I Sahara fanns det brunnar som var tio gånger så djupa. I Sahara var det ett yrke, rtassens, att stiga ned i sådana brunnar och dykande fortsätta under vattenytan till botten för att rensa dem.

95. Det finns en livsbok som kan läsas från två håll. Jag läser den framifrån. Då börjar det rycka i mina läppar. Helt utanför min kontroll darrar läpparna oavbrutet mot varandra. Det obehag som själva darrningen vållar, förstärks till det outhärdliga av att läpparnas känsliga ytor gnids mot varandra. För att få lindring försöker jag darra med öppen mun, men den torkar genast och börjar spricka.
Inte förrän jag vänder på boken och börjar läsa den bakifrån stillnar läpparna och ryckningarna upphör lika plötsligt som de kommit.

96. I morgonsolens låga ljus kör jag mellan sabeldyner och stjärndyner vidare mot Ouargla. Sanden silar och porlar över vägen - som vattenslöjan över köttbutikernas fönster när jag var liten.Hela landskapsbilden bygger på spelet mellan det tunga, fasta, mörka gruset som ligger kvar och svettas ökenfernissa och bakas ihop till den orörliga grund mot vilken den lätta, ljusa, rörliga sanden uppträder, pollenfin och sammetsmjuk.
Här och var står några tunna kvistar av gles ginst utspridd i sanden, ibland samlad till buskar som liknar en punkfrisyr.
Ouargla har varit stad sedan 1500-talet. Den var länge det franska väldets yttersta utpost i söder, utgångspunkt för de stora Saharaexpeditionerna.
Idag är Ouargla administrativt centrum för de oljerika distrikten i söder. Men det finns också en halv miljon dadelpalmer i oasen och nästan lika många i förorterna.
De gamla husen i Ouargla är byggda i en karakteristisk stil som i Sahara går under namnet "sudansk". Materialet är lerliknande, formerna är mjuka och organiska, husen verkar att ha vuxit som svamp eller jäst upp som deg. Fönstren är lagda som sneda snitt i väggens tjocka vävnad. "Som om solens strålar skurit sig genom väggen", tänker jag - men snitten är naturligtvis lagda motsols för att släppa in så lite sol som möjligt.
Förrätten består på hotell El Mehri av spagetti med bröd, huvudrätten av ris med potatis. Men man spelar Beethovens femma till maten och servetten är så tung och fuktig, att när jag lägger den i knäet känner jag kylan rakt igenom kläderna.
Det är inte dåligt torkväder som gör servetterna fuktiga i Sahara, det är öknens omvärdering av alla värden. Fukt är det yttersta goda. Sahara har lärt mig älska tyngden och kylan i en riktigt våt servett till Beethovens femma.

97. Efter middagen går jag som vanligt ned på hotellgården för en sista koll av bilens lås och lyktor. Parkeringsvakten har gjort upp en liten eld på gula fröställningar och blad av dadelpalm. Vi kommer i samspråk.
Han är född "ghattasin", som brunnsdykarna kallas i Ouargla.
- Det påstås att vi är avkomlingar av dödsdömda fångar. Turkarna lät dem välja mellan att avrättas omedelbart eller bli brunnsdykare i Sahara. När de kom hit tvingades de ned i brunnarna. Men verkligt skickliga blev först deras barn och barnbarnsbarn, vi som från tidig ålder tränades i det svåra arbetet.
Under befrielsekriget använde fransmännen ett slags tortyr som går ut på att hålla ned fångens huvud under vattnet tills han nästan kvävs. Du har kanske hört talas om det? Nåväl, så går det också till att utbilda ett barn till brunnsdykare.
Många dog, så många att bristen på brunnsdykarbarn hotade lägga oaserna öde.
- Våra barn är inte hårda nog, sa de gamla, de som hade överlevt. Må Han-som-gör-alla-mirakel förbarma sig över oss, annars kommer barnens ynkedom att begrava hela oasen i sand.
Det var fransmännen med sina djupborrningar som till sist räddade oss från slaveriet i brunnarna. Det är en sida av det franska väldet, som inte heller bör glömmas bort.
Den första djupborrningen försöktes i Ghardaia i slutet av 1890-talet. Man borrade till 320 meter utan att finna vatten.
Det första kilometerdjupa borrhålet gjordes i Touggourt 1927, utan resultat.
Här i Ouargla borrade man lika djupt 1936, förgäves.
Den första framgångsrika djupborrningen gjordes i Zelfana nära Ouargla 1946.
Som de flesta ghattasin var jag utbildad både till grävare och dykare. Det farligaste med grävningen var de geisirliknande vatteneruptioner som uppstod när vi på stora djup bröt igenom sandstenstaket. Här i Ouargla står det vattenbärande skiktet under starkt tryck och många ghattasin dog i sådana olyckor. Men 1946 slutade man gräva brunn med de gamla riskabla metoderna.
Kvar var uppgiften att rensa de redan existerande brunnarna. Vi använde talgpluggar för att täppa till öron och näsborrar och gick ned på stora djup. Det var ett farligt och plågsamt arbete med låg social status. Lägre till och med än haratinernas. Tidigare hade vi hyllats som oasens hjältar, i de borrade brunnarnas tid var vi inte längre lika nödvändiga.
När oljan började flöda i Hassi Messaoud var det många ghattasin som bytte identitet och blev oljearbetare. Det är ett mindre riskabelt och bättre betalt yrke med hög social status.
Själv blev jag lastbilschaufför. Jag lärde mig franska hos fransmännen. Jag körde på traden Hassi Messaoud - Constantine. Men jag har också kört på så avlägsna platser som Insalah och Tammanrasset och en gång har jag varit i Zinder. Jag har sett öknen.
Jag har haft två hustrur. Jag har fem söner, alla anställda hos oljebolaget. Själv är jag parkeringsvakt här på hotellet. För en gammal man är det ett bra jobb. Jag ser tillbaka på ett innehållsrikt liv ("une vie substantielle"). Jag är glad att jag överlevde barndomens fasor. Jag är glad att jag slapp plåga mina barn på samma sätt.

98. Saharas vattenproblem tycks vara löst en gång för alla. I dag borrar man ned till fyra tusen meter och får upp djupvatten som är 50 grader varmt. Ouargla försörjs med 15 tusen liter i minuten.
Men det är skillnad på vatten och vatten.
- Vattnet i de brunnar vi en gång byggde och rensade kom från självförnyande källor. De 15 tusen liter i minuten som oasen i dag förbrukar är engångsvatten. Man säger att det har kommit sipprande genom berggrunden från Atlasbergen, 35 mil längre norrut. Vattnet beräknas ha varit på väg i 35 tusen år.
Varje liter som förbrukas tar det alltså 35 tusen år att ersätta med en liter nytt vatten.
Det oroar mig. Jag undrar ibland om det är oljeborrning eller brunnsdykning som är det verkliga framtidsyrket i Sahara.

99. Så sa han. Allt detta vet jag nu. Allt detta har jag upplevt. Men det jag sökte - var finns det?
Jag har inte vågat tala om mig själv. Jag gömmer mig fortfarande. Döden undflyr jag, barndomens dörr och drömmens öppnas bara på glänt. Det mesta återstår.

100. Jag är liten. Min hand har fem fingrar. Med dem håller jag livet i ett fast grepp.
Jag växer och mina fingrar skjuter skott. De grenar sig som kaktusar. Varje förgrening tycks ge nya möjligheter. Jag når längre, griper mera.
Men snart är handen så full av fingrar att de har fullt upp att göra med varandra. Det som de griper om glider undan och försvinner i trängseln.
Jag inser vad som händer och sätter mig att rensa fingrarna som morötter i ett trädgårdsland.
Det tar längre tid än beräknat. Det visar sig vara ett arbeta utan slut.
Då är jag plötsligt liten igen. Min hand har åter bara fem fingrar.
Med dem tar jag ett fast grepp i tomma luften. Det som jag försöker fatta, är slut.

Resan i Ökendykarna börjar där Bänkpress slutar och fortsätter i Utrota varenda jävel.