Lägenheter på verkstadsgolvet, En idéhandbok i arbetsmiljöplanering
Statens råd för byggnadsforskning, Örebro 1977. Tillsammans med Jan Henriksson.

Boken börjar:
"Måste vi bo i bostadshallar?
För att kunna förändra måste man först lära sig att ifrågasätta. Man måste öva sig i att anta att saker och ting vore annorlunda, att föreställa sig hur livet då skulle vara, att leva sig in i dessa förhållanden som ännu inte existerar. Bilder och texter i den här boken ger material för sådana övningar.
Konsten att ifrågasätta
Anta till exempel att man byggde bostäder på samma sätt som man idag bygger industrier.
Vad skulle det innebära? Slut ögonen och försök se det på insidan av ögonlocken: de stora öppna bostadshallarna där hundratals män, kvinnor och barn bor, lagar mat, äter, diskar, leker, kör bil, badar, älskar, sover, läser och tittar på TV - bara åtskilda av några halvt utsuddade färgmarkeringar i betonggolvet...
Syns det? Bra. Det ser ganska festligt ut, inte sant? Och bostadskostnaderna skulle troligen bli lägre i en sådan hall.
Varför bor vi då inte på det viset? Ja, det beror bland annat på att de flesta människor tycker att tio meter är lite väl högt i tak, att 5000 kvadratmeter är lite för mycket för att vara trivsamt och kanske framförallt att hundra människor är för många att leva tillsammans med.
De flesta tycker om att bo tillsammans i mindre grupper, i familjer eller storfamiljer. Varje sådan grupp brukar vilja ha ett eget utrymme, en lägenhet som genom väggar är avskild från andra lägenheter. Väggarna tjänar till att stänga ute buller och andra störningar från omgivningen. Man kan också hänga upp tavlor och andra prydnader som gör bostaden mera personlig.
Även inom varje enskild bostadslägenhet är utrymmet ofta uppdelat i mindre enheter, i rum som är avsedda för olika ändamål. Man ställer inte spisen mellan sängarna och lägger sig att sova i stekos och matflott. Man har istället ett särskilt rum, köket, där man lagar mat. I moderna kök finns ett punktutsug, köksfläkten. som tar bort matoset.
Det är inte nödvändigt att ha betonggolv i sovrummet - bilen ställer man nämligen i ett helt annat rum, garaget. Man behöver inte ha kakel på väggarna i vardagsrummet - duscha gör man i ett särskilt rum, badrummet. Man behöver inte ha en dundrande och oljeluktande värmepannan bredvid teven - värmepannan ställer man i ett särskilt rum, pannrummet.
Det anses allmänt att en sådan uppdelning av bostaden med skiljeväggar mellan olika aktiviteter minskar störningarna och gör det hela mer hemtrevligt.
Skulle inte samma grundprincip, som förefaller så självklar i en bostad, kunna tillämpas även när man bygger fabriker? Det är en av huvudfrågorna i den här boken.
Vi för vår del anser att väggar är ännu mer befogade i en fabrik än i en bostad. Matos och stekflott är ju inte hälften så farligt som svetsrök och slipsprut. Oljepannan är en ganska ren maskin jämfört med många som används inom verkstadsindustrin. Bullret i ett bostadshus är i allmänhet obetydligt jämfört med bullret i en verkstadshall. Det är i fabriken väggarna verkligen skulle behövas.
En "lägenhet" på fabriksgolvet
Vi har undersökt 22 representativa arbetsplatser inom verkstadsindustrin för att försöka förbättra deras arbetsmiljö. Vi har funnit att de värsta miljöstörningarna på en viss arbetsplats ofta kommer från andra kringliggande arbetsplatser.
Det beror, har vi sagt oss, på att så många olika arbetsplatser ligger i samma stora rum, arbetshallen. Om varje arbetslag hade en "lägenhet" med rum och platser för olika ändamål så skulle man kunna komma tillrätta med många arbetsmiljöproblem som idag framstår som olösliga. Om varje arbetsplats hade ett arbetsrum, så hade man bara föroreningarna från just det arbetet att ta itu med. Då är det lättare att göra något åt dem.
Därför lanserar vi i den här boken idén om industriarbetarens rätt till arbetsrum, idén om arbetslagets rätt till en egen "lägenhet" på verkstadsgolvet.