Myten om Wu Tao-tzu
Stockholm: Bonniers 1967. Pocket 1969, 1987 och 2002. En bok för alla 1978. On line i Litteraturbanken sedan 2006.

Myten om Wu Tao-tzu har också utkommit på danska, finska och holländska. och kommer på spanska 2007.  Bra opublicerade översättningar finns till tyska och engelska (Joan Tate).

Baksida:
Är det möjligt att gå in i ett konstverk och leva där? Hur går det till? Vart kommer man?
Sven Lindqvist har försökt. Han kom till Kina och Indien. Där såg han bönderna spänna sina barn för plogen. CIA försökte anställa honom som spion. Var kom vändpunkten? Kanske i folkmassan i Shanghai. kanske när han lyckades ta sig in i universitetsbibliotekets filosofiska giftskåp. Kanske i badhuset i Hai Dian.
Myten om Wu Tao-tzu förenar litterär analys med samhällskritik, lyrik med reportage, meditation med politik. Konst ställs mot värld. Idyll mot förintelse. Boken är en koncentrerad självbiografi. Den slutar inte idag utan fortsätter in i framtiden. Vår gemensamma framtid.

Om Myten:
Espen Haavardsholm: "For Hvem?", s. 261-313 i Poesi, maktspråk, Oslo: Gyldendal 1976.
Erland Lagerroth: "Studium av en roman som process: Myten om Wu Tao-tzu", s. 186-202 i Romanen i din hand, Stockholm Rabén & Sjögren 1076.
Egon Andersson: "Språk, verklighet och dialektik: Sven Lindqvists 'Myten om Wu Tao-tzu'": R, i Fenix nr 2 1986, Stockholm: Atlantis 1986.

Boken börjar:
Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod en dag under Tangdynastien och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter.
Det tala ofta om 'inlevelse' i konsten men nästan aldrig på ett fullt konkret sätt. Bara riktigt små barn brukar förstå vad det gäller. Jag tror att man inte har 'trängt in' i ett konstverk förrän man gjort skyldig till det banala misstaget att förväxla fiktion och verklighet. Detta misstag har själv begått om och om igen, i synnerhet beträffande "Glaspärlespelet".
I Västra Bergen utanför Peking finns en grotta med en förgylld Buddhaskulptur. Man säger om detta uttrycksfulla ansikte att det är en verklig människa som har överdragits med ett tunt hölje av guld. Den som lyssnar kan höra hans hjärta slå.
Ur den legenden talar samma dröm - att inifrån vara vad som endast kan betraktas utifrån. Konsten är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan finns en levande människa, innesluten och bevarad av den gyllene hinnan.
Det var mitt eget hjärta som slog i hans kropp. Därför hade jag ofta svårt att gå därifrån.
Länge hans ansiktes orörligt svävande fågel.
Länge denna gyllene frid, slutande honom inne som under en sovandes ögonlock.