News
Books
Lindqvist
Articles
2008-05-09
Den 7 maj 1954 faller Dien Bien Phu.
In i de sammanstörtade skyttegravarna strömmar ett myller av småväxta män i dåliga gröna bomullsuniformer med sandaler av bildäck på fötterna, bambuhjälmar med röda stjärnor på huvudet och gastyg för ansiktet.
Bakom högar av lik som ligger staplade på varandra i dödens makabra försoning reser sig de forna franska härskarna - bleka, trasiga, dödströtta och med händerna över huvudet. Deras nederlag är fullständigt.
En ilning av lycka går genom den tredje världen. För första gången har det lyckats att med vapenmakt störta en av de västerländska förtryckarnas hatade marionettregimer.
För första gången i historien har en europeisk kolonialmakt blivit besegrad av en asiatisk bondehär - "en armé av bönder fast beslutna att erövra sina åkrar, lika fästade vid jorden som vid sina egna kroppar och förenade med den såväl i livet som döden".
Vad gjorde jag den dagen? Vad lärde jag av Dien Bien Phu?
Ingenting. Jag var 22 år och for omkring med min älskade i Grekland på en Lambretta. Vi läste inte ens tidningarna. Vi hade nog av våra egna strapatser och vår egen kärlek.
När jag skriver detta går 80-talets kolonialkrig i Afghanistan dagens 20-åringar lika spårlöst förbi. Ingen blir upprörd, ingen ställer frågor eller drar slutsatser. Vem bryr sig egentligen om vad stormakterna gör med några bonnjävlar därborta i Asien? Vi har våra personliga äventyr att tänka på.