Den 3 juni 1851 blir Almqvist återigen ensam ett ögonblick med ryttmästare von Schewens havresoppa. Återigen finner husan att soppan blivit "grumlig och tjock". Den befinns innehålla en stor dos arsenik.
Om det var Almqvist som lade dit giftet - vilket verkar troligt - kastar då mordförsöket en skugga över hela hans diktning? Eller är kanske värderingen av författarens person likgiltig för värderingen av hans dikt?
Likgiltig är den inte, svarar Knut Jaensson i en essay:

"Söker man i dikten framförallt en sorts kunskap om människorna och människolivet - en kunskap som vetenskapen inte kan skänka på samma intima, direkta, detaljerade och aromatiska sätt - så måste diktaren i den meningen inge förtroende, att han ger intryck av att ha känt starkare, sett klarare och trängt djupare in i verklighetens värld än vad människor i allmänhet brukar göra."

Man förlorar inte förtroendet för en sådan författare därför att han i sin nöd har drivits till en desperat handling. Böjelse för teatraliska attityder däremot, benägenhet för tomma gester, bristande erfarenhet, bristande livsintensitet - det är personliga egenskaper som förringar en diktares verk.
Det provet klarar Almqvist; Även som presumtiv giftmördare står han i förbindelse med sin diktnings idéer. Så länge jag slipper äta hans havresoppa kan jag inte annat än beundra den konsekvens varmed han levde sina övertygelser.


A Hemming-Sjöbergs Rättegången mot C J L Almqvist kom 1929. Knut Jaensson diskuterar Almqvist både i Essayer (1946) och Varjehanda (1950).