Den 3 september 1859 skrev Jules Goncourt i sin dagbok:

"Min älskarinna låg bredvid mig, dödfull av absint. Det var jag som supit omkull henne och nu sov hon. Sov och talade i sömnen. Jag höll andan och lyssnade... Det var en egendomlig röst som väckte en känsla som liknade fruktan, en ofrivillig röst som brast ut i okontrollerade ord, sömnens röst...
Först såg hon liksom med minnets ögon in i sin ungdom, såg föremål och ansikten träda fram mot sin stirrande blick ur det mörker i vilket det förflutna sover:
_ Jo, visst älskade han mig!... Ja, dom brukade säga att hans mor hade en blick... Han var ljushårig... Men det fungerade inte... Vi skulle ha varit rika nu, inte sant?... Om bara min far inte hade... Men gjort är gjort...
Det var skrämmande att luta sig över den där kroppen, där allt utom det djuriska livet tycktes utslocknat, och höra det förflutna komma tillbaka som ett spöke hemsöker ett övergivet hus. Och så dessa hemligheter på väg att yppas som plötsligt hålls tillbaka, den omedvetna tankens mysterium - allt det där skrämde mig som ett lik besatt av drömmar."

Så skrev Jules Goncourt. Han och hans bror hörde till Freuds litterära föregångare i utforskandet av det undermedvetna. Och har han inte just här även gett James Joyce ett litet uppslag till hans stora uppfinning, den inre monologen i Odysseus slutkapitel?


Gunnar Brandell har skrivit om Freuds litterära föregångare i Freud och hans tid (1961). Bröderna Goncourts dagbok borde utges på nytt.